När min familj hade gäster från Sverige i somras ville de gärna diskutera Finlands nuvarande politik bland annat gällande flyktingar, bistånd och välfärdssatsningar. De var förundrade över den väg Finland valt och jag kunde inte göra annat än erkänna att Finlands politik för tillfället är allt annat än förträfflig. Framför allt upplevde jag att jag var tvungen att skämmas för hela Finlands del eftersom jag upplevde att mitt land blivit pinsamt.
Den politik som Finland har gått in för skulle egentligen inte behöva vara så farlig, eftersom man i en demokrati alltid kan ersätta den politik som förs. Men politiken har blivit en källa till oerhörd ångest och sorg för mig eftersom folket verkar acceptera den riktning politikerna tagit (i alla fall om man ser till vissa gallupundersökningar). Jag ser inga revolter på gatan, i stället upplever jag att folket nickar instämmande.
En känsla av pessimism inför framtiden har därför legat över mig under våren. Men den tyngden lättade aningen under sommaren.
Efter att riksdagsledamot Olli Immonen i somras gjorde sitt nu ökända uttalande mot mångkulturalism väcktes äntligen många finländare ur sin politiska slummer. Vi har en dröm-kampanjen samlade som en följd av uttalandet tusentals människor som protesterade mot den populistiska och ideologiska grund som Immonens uttalande baserar sig på.
Jag och min familj tog del i protesterna som hölls på Åbo torg i början av augusti och när jag stod på torget tillsammans med drygt 1 000 bröder och systrar försvann en stor del av min pessimism. Tillsammans utgjorde vi i den stunden en gemensam kropp med en politik som var ett alternativ till den etablerade. Vi synliggjorde ett Finland som välkomnar främlingen – ett Finland jag kan vara stolt över.
På samma gång påminde demonstrationen mig om hur viktig kyrkan kan vara. Precis som på Åbo torg förmår även kyrkan skapa sådana utrymmen där en alternativ politik framhålls. Framför allt när kristna samlas för att fira nattvard tillsammans kan de manifestera en politik som inte innefattar främlingsfientlighet, en övertro på marknaden eller förkastandet av de minsta bland oss. Kyrkan kan sålunda när hon är som bäst synliggöra en politik som utmanar landets pinsamheter.