Den är en fristad där sjömän kan pusta ut, slå sig ner för en kaffekopp, läsa en bok eller tala med prästen.
För bara några decennier sedan var det långt mellan brev och telefonsamtal till dem som var till sjöss. Nu ilar meddelanden mödolöst över kontinenterna och den älskades ansikte syns i Skypen samma kväll om saknaden slår till.
Men sjöfarten är inte utdaterad ens i den snabba världen. Varor kan fortfarande inte sändas elektroniskt över vattnen. De transporteras över haven av sjöfolk, som får finna sig i att sträckorna kan bli både långa och tunga. Därför har sjömanscentren fortfarande sin betydelse. Det gäller inte minst för besättningar som anställts på långa kontrakt, utanför finländsk standard. Det kan vara livet värt att få tala om det som tynger en. Centret är också en hållplats för långtradarchaufförerna. Efter ett par dagar i bilen är det skönt med bastu och tvättmaskin – och en träffpunkt för kolleger i ett utpräglat ensamjobb.
I stadskärnan ligger centret för kryssningsfartyg. Som det sägs ”i fartygets skugga”. Jag fäster mig vid uttrycket, gillar tanken på en kyrka som är så tätt närvarande.
Och jag undrar om det finns andra platser där kyrkan gärna kunde sätta sig i skuggan, redo att samtala och till hands för alla dem som kanske känner att orken tryter. Vare sig det gäller att jobba i maskinrum eller le vidare mot gnälliga passagerare.