Religiösa sånger är som bekant mycket väl lämpade för sådana här glada missförstånd. Vi är otaliga som har sjungit innerligt om Tryggar-ekan eller Trygga räkan, och kanske till och med fajtats med våra syskon om vilken av de här tolkningarna som är rätt. När min förstfödde för en gångs skull betedde sig väl i kyrkan trodde jag för ett ögonblick att det var mina visa ord som hade fallit i god jord. Men när vi gick hem sa Kalle belåtet: ”Det var bra i dag, när alla sjöng Kalle-luja!”
I alla de här fallen handlar det om sånger som den vilseledda texttolkaren har tyckt om. Och på sätt och viss förstått! Stämningen och intentionen i sången har burit, till och med om texten inte har varit mer än en slags ramsa. När jag sjöng om Tryggar-ekan sjöng jag om att vara trygg hos Gud. För det var det söndagsskolan handlade om (fast visst hade det varit roligt att finnas med i den där uppräkningen av barn i slutet: ”Barnet Sanna, Vela, Lena!”).
Men hur är det med gamla böner? Är det viktigt att man förstår vad man ber? Det är väl klart att man måste veta vad man sitter och ber om? Men varför läser man då i så många församlingar fortfarande Fader vår, som är i himmelen … och inte Vår Fader, du som är i himlen …? Min församling Esbo hör till dem som använder den nya versionen. Efter en tveksam övergångsperiod blev den nyare versionen min egen. Det är den jag ber om jag ber ensam. Och snubblar faktiskt lite på orden ibland när jag ber med i den version jag använde i fyrtio år.
Fördelen med gamla texter är förstås traditionens kraft. Vi vet att just så här har min mormorsmor också bett och sjungit (fast kanske inte längre bakåt än så – vi bär ibland på en romantisk föreställning att det som för oss är den ”gamla, riktiga versionen” skulle ha hängt med sen Paulus dagar). Men när vår yngsta konfirmand kom hem från lägret i somras och i bilens baksäte briljerade med allt han hade lärt sig utantill – buden, Fader vår och annat – kände jag att han på inget vis hade gått miste om något för att allt detta var formulerat på modern svenska. De begripliga formuleringarna betydde långt mera än traditionen.
Jag skulle önska att alla församlingar satsade på att bygga upp ett lager av sånger, böner och Bibelberättelser eller -citat hos de barn de möter. Helst med begriplig text, men det viktiga är att barnen känner vad de uttrycker. För när rädsla och förtvivlan slår till senare i livet – då är Tryggar-ekan en livräddningsbåt. På riktigt.
(Slutet i Fader vår har jag förresten inympat i Vår Fader – härligheten ger jag inte avkall på!)