En flytt till Raseborg (Karis), som en insändarskribent föreslog, vore också ett bättre alternativ än Borgå. Men då skulle den sydfinländska kyrkliga dominansen fortbestå.
Förslaget att flytta till Pedersöre har mötts av blandade reaktioner. Stödet har varit enormt (tack Harry) men motståndet ännu större.
Att de anställda vid domkapitlet skulle såga förslaget är inte överraskande. De har ju sina liv i Borgå. Själv skulle jag också ställa mig negativ till ett förslag att flytta min arbetsplats till södra Finland. Men den här frågan är större än var enskilda familjer bor.
Det som överraskat mig mest i diskussionen är hur många som åberopar historiska argument för att bibehålla Borgå som huvudort för stiftet. Jag är övertygad om att tiderna och samhället förändrats på 90 år. Jag undrar om någon på allvar vill ha tillbaka det samhälle och den kyrka som existerade då. Jämförelsen är inte helt rättvis, men kan man förändra kyrkans teologi borde man också kunna förändra kyrkans organisation. Tycker jag.
Intressant är också hur tysta de österbottningar som fortfarande bor här varit i den här diskussionen. Är det så att man bedömer flytten som orealistisk eller vill man inte alls ha stiftet hit?