Samtidigt styrde regeringen i juni mer pengar till den statliga fonden för industriellt utvecklingssamarbete Finnfund. Fonden erbjuder långsiktig riskfinansiering av lönsamma projekt för privata företag i utvecklingsländer och Ryssland. Prioriteringen verkar klar, business first. Trots detta upprepas litanian om att det här verkligen inte handlar om värderingar. Enligt utvecklingsministerns specialmedarbetare Emma Hannonen i veckans KP har ministeriet arbetat intensivt med företagens samhällsansvar och principer för mänskliga rättigheter.
Inte heller tycks det ha varit en värderingsfråga när utvecklingsministern i Yles Politiikkaradio (9.6) levererade: ”Det kan inte vara så att vi öronmärker en viss summa i budgeten, så att säga köper oss ett gott samvete, utan att nödvändigtvis veta vad vi får till stånd för den. Låt oss placera pengarna och själva se till att de ger bra resultat. Det går att få till stånd mer med mindre pengar.” Mycket sämre betyg än så här kan medborgarorganisationerna inte få.
I motiveringarna som handlar om mål, resultat och uppföljning serveras nu attityder som signalerar att regeringens biståndsansvariga för tillfället varken känner till hur tredje sektorns organisationer sköter jobbet eller tror att dessa klarar av det. Det är både okunnigt och arrogant – och orsaken till att hundratals erfarna nätverkande biståndsproffs får gå. Men: Värderingar handlar det inte om. Eller? Ännu en kommentar, från utrikesminister Timo Soini till Radio Dei i sommar: ”I biståndets namn främjar man också sådant som jag personligen inte kan acceptera, till exempel sådant som är mot principen om livets helighet. Sådant vill jag inte betala för.” Det iskalla draget av hans svepande och negativa bedömning får de ansvarigas försäkringar att falla samman som en sufflé. Det är svårt att inte ana en politisk kohandel. Värderingar – ja, i allra högsta grad.
Ärkebiskop mäkinen gör därför det enda rätta när han förklarar att den här sortens hårda budskap, där socialt ansvar får vika för ett samhälle där var och en skor sig själv på andras bekostnad, inte går ihop med kyrkans eller det finländska samhällets etos. Hans åsikt delas bland annat av de fem tusen medborgarna i helgens demonstrationståg i huvudstaden.
I äldre tider hade hans budskap kanske rentav innehållit begreppet ”synd”. Det belastade uttrycket handlar i grund och botten om de smygande andliga farsoter som har krafter att förpesta allt gemensamt mänskligt liv och om vikten av att tillsammans motarbeta dem också när det kostar.