Här är poängen som är värd att lyfta fram just detta att den finns överallt. I det aktuella fallet börjar mobbningen nämligen i andra stadiet, efter grundskolan. Det är då man slentrianmässigt tänker att barn är så stora att de har lagt av med sådant. Tyvärr är det inte sant, snarare ett uttryck för något man gärna vill tro men kanske innerst inne inte ens själv köper som en sanning. Vi vet att också vuxna mobbar. Varför skulle mobbningsdjävulen stanna kvar i skolbänken i lågstadiet? I det vacklande skedet inför en mognande vuxenhet är risken ibland ännu större. Simonsen ställer raka frågor, inte i avsikt att skuldbelägga, men med en angelägenhet som kräver svar: De studerande jobbar mycket tillsammans utan vuxen närvaro, vet vi om hur den utsatta blir behandlad då? Har det mobbningsförebyggande arbetet nått ut till verkligheten i detta nästan vuxna skede, då mobbningen har tendens att ta form i allt mer fysiskt skadande och till och med livshotande situationer?
I yrkesskolorna kan det vara svårare att få grepp om problemet, det bekräftar de som Kyrkpresen har talat med. Yrkeskunskapen och nätverken mot mobbning finns, men också här spelar gråzonen i en vacklande vuxenuppfattning in. Det kan hända att den drabbade inte vill ha hjälpen, att föreställningen om att man ska ”vara stor och fixa det själv” vilar som som en extra tyngd över axlarna.
Pastor Mia Anderssén-Löf har ett nytt uppdrag i Jakobstad. Hon är vikt för att finnas till för de många studerande som söker sig till staden, bland annat till de många hundra i den yrkesinriktade utbildningen vid Optima. Initiativet från församlingen är viktigt. Det sätter samtidigt fingret på en öm punkt i kyrkans sätt att jobba. Oftast går kontakten till skolorna automatiskt vidare i gymnasiet, och senare i studentarbetet i universitetskretsarna. Att finnas till hands som kyrka och samtalspart, respektfullt och öppet, för blivande montörer, byggare och kosmetologer är lika viktigt. Men ibland faller arbetet bland de här studerandena bort, kanske helt enkelt därför att färdiga plattformer saknas och arbetsfältet känns för oändligt.
I förlängningen ger det kyrkans trovärdighet bland medlemmarna en törn. Kyrkan har en slagsida i sin förmåga att kommunicera. Den riskerar att bli en innekrets för akademiker som snackar om tro i välbekanta termer och former.
Tro handlar om liv, och det kan som bekant vara jobbigt att leva ibland. Just där och då behövs den trovärdiga och lyssnande kyrkan på alla stadier.