Gud gör inte skillnad på människor. Det här understryks gång på gång både i Gamla och Nya testamentet. Petrus, som länge tvekade om icke-judar kunde bli kristna, uttalar dessa ord efter att ha upplevt hur Gud har gripit in i människornas liv i den romerska officeren Cornelius hus (Apg 10:34). Paulus uttrycker samma tanke i Romarbrevet (Rom 2:11), liksom Jakob i sitt brev (Jak 2:1). Paulus vänder sig mot dem som dömer andra, medan Jakob riktar sin kritik mot församlingar där man behandlar rika bättre än fattiga.
Guds kärlek är gränsöverskridande. Efter Jesu död och uppståndelse började lärjungarna förkunna evangeliet i olika delar av det vidsträckta romarriket, och så småningom utöver dess gränser. Den utåtriktade rörelsen bygger vidare på den inåtriktade, välkomnande gästfrihet, som är utmärkande för den etiska undervisningen i Gamla testamentet. Israels folk förmanas strängt att ta väl hand om flyktingar och invandrare, och påminns om att de själva en gång varit i samma situation.
Den nationella identiteten är viktig för oss människor, eftersom vi behöver sammanhang där vi känner oss höra hemma. Ett tryggt liv förutsätter det skydd som ett rättvist och välfungerande samhällssystem kan ge. Vi får vara glada och tacksamma över vårt land och dess historia.
Men fosterländskhet och kristen tro ska inte blandas ihop. Ur det kristna evangeliets perspektiv är ländernas gränser alltid någonting sekundärt. Detsamma gäller för människors hudfärg, socialklass, kön och sexuella läggning. Vi är först och främst kallade att vara Guds barn, och att dela Guds goda gåvor med varandra, i synnerhet med dem som har det svårast.
Kulturell mångfald är inte ett hot, utan en rikedom. Mångfalden är ett uttryck för rikedomen och skönheten i Guds skapelse. Vi har mycket att lära av dem som kommer från en annorlunda verklighet, såväl som människor, som kyrkosamfund och som enskilda kristna.
Björn Vikström är biskop i Borgå stift.