I fjol deltog nästan 50 000 ungdomar i konfirmandundervisningen. Dessutom följs de på den här inre resan av den unika finländska företeelsen storasyskon eller hjälpledare, ett eller ett par år äldre skriftskolgångna som deltar som medvandrare och assistenter på lägren. Närmare 85 procent av alla finländska ungdomar deltar i det som kunde beskrivas som kyrkans hemspråksundervisning. Det är enormt. Tål att upprepas: enormt! Hur ska den här skatten vårdas rätt?
Populärast är otvetydigt sommarlägren. De största församlingarna kör flera läger, och kan ha utmaningar att få alla att rymmas in på lägergårdarna. Skriftskollägren är enligt Helsingin Sanomats Nyt-liite en finländsk uppfinning. Numera har också andra länders kyrkor liknande, men först med att ordna undervisningsläger för pojkar var Nurmijärviprästen och rektorn Kosti Kankainen, så tidigt som år 1936. Knappt tjugo år senare ordnades det första skriftskollägret med en blandad grupp, pojkar och flickor. Med en viss tveksamhet inför nymodigheten. Men redan då fanns den anda med som förvaltats väl av vår kyrka: enligt en av deltagarna hölls inget vanligt slutprov utan målet var en diskussion där ”eleverna skulle börja använda sina egna hjärnor för att fundera på kristendomens frågor”.
Skriftskollägren är platsen där barnet får bli vuxen i kyrkan. Den är tröskeln till att komma ”hem”. Lyckliga omständigheter har gjort lägren till en form som fungerar på de ungas villkor. Men frågan är om hemmet som väntar dem är redo. Finns det plats för dem? Från att ha fått vara i fokus, myndiggjorda, varmt välkomnade, tänkande individer under en intensiv samvaro, slussas de in i sina församlingar, där gemenskapen är så mycket mer komplex och formerna ofta betydligt stelare.
Ja, kyrkan har lyckats med sin konfirmandundervisning. Men lyckas den lika bra med sin konfirmandintegrering? Den energi och intensitet dessa tusentals unga har med sig från lägren är en sprängkraft som kan förvandla vilken kyrka som helst.