Skrivandet lär ju vara terapeutiskt i sig. Men tonårstidens tankar som plitades ner i häften eller böcker med små hänglås kan leva ett långt, om än utsatt liv. Kanske försvinner de i en flytt eller storstädning, eller dyker upp åratal senare ur garderobens mörkaste djup. Fyndet kan vara ljuv nostalgi eller enbart pinsamt. Orden kan kännas helt främmande eller välbekanta. Den känslomässiga utvecklingen är intressant att följa. Som tur är får sällan någon annan läsa vad du skrivit.
Andra tonårsminnen lever kvar på ett mer oberäkneligt, och mer bestående sätt. En gymnasiekompis hade nyligen letat reda på det online-diktplank som vår klass producerade under en modersmålskurs. Nu lever våra poetiska alster kvar ännu en tid på Facebook. Lyckligtvis är det mer lättsamt kreativ användning av rim än uppriktiga känslostormar.
Men tänk om jag skrivit blogg i tonåren. Eller börjat använda sociala medier några år tidigare. Detta helt normala för människor litet yngre än mig är nästan skrämmande att tänka på. Bloggar, anonyma eller inte, ersätter dagböcker. Facebook-kommentarer skrivs inte sällan i upprörda känslolägen. Det som tidigare existerade enbart i dammiga lådor på en vind lever nu i en värld av ettor och nollor där allting ständigt förändras, men där ingenting – har vi fått lära oss – någonsin verkligen försvinner.