Min vän och jag pratar om att de fyra timmarna på ön känns som ett läger i mycket komprimerad form. Och vi pratar om att också vuxna har behov av att leva lägerliv, om så bara för en kväll mitt i arbetsveckan.
Det handlar inte bara om sandstränder, bastubad och korvgrillning, inte ens bara om att samlas till andakt i kapellet och vila i sången och utsikten över havet. Det handlar om att dela måltid. Om samtal över matbordet och på bastulaven, om fördomar som möts och trubbas av och om att spegla eget livsgrubbel i andras erfarenheter. Det handlar om att ingå i en gemenskap, att minnas sitt första besök på sommarön samtidigt som man förklarar principen med öns sommarliv för dem som den här gången tagit båten ut för första gången.
Mitt sommarparadis är sommarparadis för så många andra, och på något sätt räcker det till för oss alla. På något sätt blir det här sommarparadiset bättre av att vi delar det och möts på stigarna mellan en programpunkt och nästa. Det är den sortens möten som får mig att jubla över att höra till en kyrka som försöker göra dem möjliga.