Ett levande hjärta i en tid av misär

Att byta kanal på tv:n och tänka på något annat är en skyddsmekanism som hjälper oss att sova relativt gott om natten. Men det farliga ligger i att bli allt för bekväm. För i takt med att våra hemmakvällar i soffan blir allt fler växer också likgiltigheten. Den äter upp oss inifrån och får oss att tänka tankar som ”det är inte vårt problem så länge det inte rör vårt land och våra finländska medmänniskor”. Det är lätt att säga att vi måste satsa på de egna innan vi kan hjälpa andra. Men det stämmer inte. För det finns inget ”vi” och ”de” längre. Våra problem är kollektiva. Att vika undan med blicken och skjuta över ansvaret på någon annan är fegt.

Patricia Tudor-Sandahl skriver i sin bok Längtan visar vägen: ”Att mitt i eländet behålla ett levande hjärta är en stor utmaning.” Jag håller med henne. Men ett stort hjärta hos en liten person kan rädda liv. Därför måste vi våga säga ifrån och inte acceptera en retorik och politik som prioriterar pengar framför människor. Att välkomna enbart ”nyttiga flyktingar” känns i min värld absurt. Så länge vi har råd att värma våra gator har vi också råd att dela med oss av vårt överflöd.