Därför var den omröstning som ägde rum i kyrkomötets plenum i torsdags både viktig och spännande. Efter en lång debatt röstade mötet ner den strukturreform som beretts i många omgångar, i många organ, med bara tre röster ifrån den kvalificerade majoritet som skulle ha krävts för att driva igenom förslaget.
Lägger man till det faktum att sex av sju stiftsrepresentanter i mötet röstade nej, så kan man i enlighet med ombudet Max-Olav Lassila säga att de svenska rösterna avgjorde saken. Men det är viktigt att slå vakt om kärnan i frågan: Ja, den planerade modellen kunde ha varit ödesdiger för Borgå stift. Men orsaken till att den föll är ändå att kyrkans folkvalda på det stora hela hade börjat tvivla på att modellen var den riktiga. Det sista vi behöver i tider av hårdnande attityder mot minoriteter och språk är en polarisering också i kyrkans gemenskap.
Grunden till hela det arbete som plöjts ner i beredningen av reformförslaget kan i sin enklaste form uttryckas i samma mantra som ekar i samhället i stort. Det lyder: ”Något måste göras!” Att kyrkomötet inte köpte någotmåstegöras-argumentet enbart av dess egen ödesmättade tyngd är, fastän många säkert kan tycka annorlunda, inte bakåtsträvande utan ansvarsfullt beslutsfattande. Det går alltid att börja om, att tänka om och tänka nytt. Det arbete som är gjort har också blottlagt de negativa sidorna, om än diskussionen kring dem kom igång i ett beklagligt sent skede. De insikterna kan tas med i matsäcken redan från början när nästa omgång börjar.
Vilka var då riskerna, på vanligt dödligt språk? Hårddraget handlar det precis som i alla andra sammanhang om makt och pengar.
Modellen, där församlingar med tvång skulle ingå i en gemenskap, samfällighet, krävde en överbyggnad, som beskrevs som enbart administrativ. Men när detta samtidigt innefattar ekonomisk förvaltning och arbetsgivarroll är det ofrånkomligt att det bildas ett nytt skikt. Dilemmat avslöjades tydligast i diskussionen om vem som ska leda samfälligheten. Den som sitter på pengarna och personalansvaret har naturligtvis också makt. I det läget är talet om församlingens fortsatta självbestämmande och integritet under paraplyet en chimär. Kyrkomötet slog nu i sin omröstning fast var dessa hör hemma. Det ger församlingarna ingen anledning att sucka och luta sig tillbaka. Den besvärliga frågan om pengarna, framtiden, solidariteten och ansvaret har landat på deras bord.
Något måste göras.