Jag läser teologen Fredrik Modéus och ryser, för jag känner att han har rätt. Visserligen är det en positiv bok, där han talar om församlingens möjligheter att växa och förnyas. Men det vilar något så sorgligt över det där konstaterandet, något som får mig att associera till hur vi kommunicerar med varandra.
Hur är det möjligt att vara vidöppen på nätforum och i bloggar, ibland hätsk och kall – och samtidigt så sluten, osäker och blyg i det fysiska mötet. Ibland får man inte ihop nätjaget och kött-och-blod-jaget till en och samma människa. Vi är förbi skedet där bara den ena verkligheten är ”på riktigt”. Bägge är det. Men de borde ändå gå ihop!
Det behövs en ny virtuell kroppsmedvetenhet. Elakheter fyras av i kommentarsfält utan minsta betänkligheter.
Å andra sidan kan vi på nätet ha relationer till personer vi bara blygt nickar åt på stan. Vi är samtidigt nakna och ändå inte, precis som i det absurda datingprogammet som just nu går på finsk teve.
För kyrkan, som byggt allt kring en fysisk, gudstjänstfirande gemenskap, är det livsviktigt att kunna hantera det nya.
Och att känna igen nakenhet och ensamhet i alla dess former.