Klagovisan har DN plockat upp från Hufvudstadsbladet, som skriver om beslutet – vilket i sin tur först rapporterades av KP – att biskoparna plockat bort två av de föreslagna bidragen i tillägget till den nuvarande psalmboken. Sångerna det gäller är Astrid Lindgrens Idas sommarvisa och norska Hon är svart som en natt, i översättning av Ylva Eggehorn.
Kritiken mot biskoparna är i det här fallet mer än lovligt tondöv. Antingen har det brustit i viljan eller i kunskapen om bakgrunden till biskopsmötets agerande. När det dessutom tycks finnas en lockelse i att voja sig över hur bigotta och trångsynta kyrkans män och kvinnor är (för Eggehorns text bygger på tankarna hos skökan som tvättade Jesu fötter) så är rubrikgodiset givet.
Den här gången måste det sägas rent ut att klagovisan är orättvis och grundackordet falskt. Ska biskoparna spöas offentligt ska det göras med rätta fakta. Resultatet av de billiga rubrikerna är annars att andra ansvarsbärare slipper lite väl lätt undan efterspelet.
Så här är det: Ungdomens Kyrkodagar, som samlar delegater från hela Svenskfinland varje år, kritiserade vid årsskiftet kommitténs urval. Med förlov sagt lite sent (varför det?) för de unga hade haft representanter med i urvalskommittén, men tydligen inte pressat dem tillräckligt. Annars också har det vilat en överdriven försiktighet över kommittéarbetet (varför det?). I en tid när undersökande journalistik görs som öppet grupparbete på nätet är det synd att kommitténs låtlista var hemlig ända tills den klubbats igenom av högre instanser. Det smakar ett förmynderi, som inte längre sitter. Där ligger kanske den allra största missen och den kunde biskopar och kyrkomöte ägna en from rannsakan. Lämna de gamla arbetsramarna nästa gång!
Till UK:s traditioner hör en specialskriven, genuint finlandssvensk temasång. Flera av dessa har levt vidare. Psalmbokstilläggets omfång var redan fastslaget i de kyrkliga kvarnarna. Enda möjligheten att få något utbytt var att lyfta ut något annat. Och det var alltså det biskoparna gjorde. Två rikssvenska sånger åkte ut, med goda motiveringar: den ena är flitigt använd ändå och var aldrig skriven som en religiös text, den andra är pragmatiskt sett rätt svår att använda. Sällan himlar man sig i andra sammanhang över att jobbaren själv väljer de verktyg som känns vettigast.
När stiftets unga signalerar att de vill synas i stiftets psalmbok, att de dessutom flitigt vill använda de här sångerna, så vore den stora skandalen om biskoparna satte tummen ner för deras längtan.