Han beskriver sig inte som religiös. Att gå i kyrkan hör inte till hans rutiner och bönen ryms med på agendan si så där vart sextonde år.
Men när han, tillsammans med sin kollega fotografen Niclas Hammarström, blev kidnappad och fängslad i Syrien mitt under brinnande krig var det ändå med knäppta och sargade händer som de sökte hjälp och tröst.
Kvälls- och morgonbönerna blev en rutin och fast punkt i den sketna lilla fängelsehålan. Det var ett sätt att fly paniken, tala med Gud och genom honom också med familjerna som väntade hemma.
– Våra böner, de handlade inte om några struntsaker, utan var på liv och död, säger Niclas Hammarström i samma intervju.
När nöden är som störst och den lilla människan som allra minst kan två par knäppta händer i ett källarutrymme rädda liv. Eller åtminstone bevara förståndet.
Vare sig man är djupt troende eller inte riktigt vet vad man tror kan känslan av att lämna över det svåra till någon annan vara befriande. Att få knäppa händerna, ensam eller tillsammans, och lätta hjärtat kan ge kraft att orka lite till. Inte bara under krigets fasor, utan i vardagens små strapatser. Och när svaret sedan kommer, då har tacksamheten också en riktning.
– När jag kom till Beirut, i frihet, då bad jag en lång tackbön, säger Niclas Hammarström.