Ta talet om tillväxt som exempel. Det är rätt uppenbart att det finns bra tillväxt och dålig tillväxt. Tillväxt i försäljning av fossila bränslen, vapen eller plastpåsar är objektivt en dålig sak, medan tillväxt i sådant som förnyelsebar energi, god litteratur och ekologisk mat är en bra sak. Men politikerna pratar om tillväxt i allmänhet så att dessa skillnader försvinner.
Det samma kan sägas om talet om att ”skapa jobb”. Det behövs fler jobb som handlar om att utföra viktiga saker, där människorna känner att de gör något meningsfullt. Vi behöver bli av med den typ av jobb där människor sliter ut sig för att hantera onödig byråkrati. Eller innovationer, ett annat av politikens bingo-ord. Om det sker innovationer i material som håller bättre, kräver mindre energi och fyller viktiga funktioner är det en bra sak. Om strävan efter innovationer resulterar i ännu fler elektroniska konsumentprylar som snart hamnar på de växande sopbergen i Afrika är det ett problem, inte en lösning.
Vad har alla dessa exempel på politikspråk gemensamt? Jo, att de döljer viktiga frågor, frågor som om de togs på allvar på riktigt skulle kunna öppna upp en diskussion om hurudan värld vi vill ha, hurudant samhälle vi vill skapa.
Den typen av diskussion är nödvändig för att ord som ”demokrati” ska ha någon verklig betydelse. Demokrati, och det ska stå för något viktigt, kan inte garanteras av vissa strukturer och institutioner, så som val vart fjärde år. Personval skapar dragning mot personfixering och politiker som måste bekymra sig mera över sin image än sina mål. Partiväsendet skapar maktpolitik där det blir viktigare att vara den som bestämmer än vad man beslutar sig för. Allt detta skapar ett vakuum där makten borde vara.
Den finska staten har kanske inte någon dragning mot det totalitära som vi ser i vissa andra länder. Men allt mera verklig makt glider över i andra aktörers händer, aktörer som inte valts av någon och som inte kontrolleras av någon. Demokratin är ständigt hotad. Under åren som ledde upp till första världskriget var det en utbredd tanke att världen behövde ett krig, för att rensa bort en degenererad kultur. Få tänker så i dag, men det är inte omöjligt att vi närmar oss en liknande känsla av att vår politiska kultur närmar sig bankrutt.
Finns det alternativ? Kan vi införa mera demokrati i stället för att kapitulera för finansintressen och nyfeodalism?
Det finns inte längre några allvarliga praktiska problem med mera direkta typer av demokrati – vi röstar ju om både det ena och det andra framför teven eller på datorn dagligen.
Tiden är mogen.