Under skid-VM i Falun hade en tapper finländsk skidåkare länge haft svårt att hänga med i tätklungan. När han till slut tvingades släppa kontakten till de övriga utbrast den finske kommentatorn: ”Nu borde han gräva fram alla reservkrafter och täppa till luckan!”
Analysen är helt korrekt. Problemet är bara att luckan nog aldrig skulle ha uppstått om inte alla reservkrafter redan var använda. Det handlar inte längre om viljekraft.
Försök! Försök hårdare! Det går nog, bara du försöker! Alla har vi känt av den här typen av uppmaningar – ibland som uttalade eller outtalade förväntningar från andra människor, ibland som krav vi själva ställer på oss.
Samma övertro på viljestyrkans möjligheter att förändra världen dyker upp också i många Disneyfilmer. Tro på dig själv och på dina drömmar – då kan det omöjliga bli möjligt!
Det är en vacker och hoppfull tanke. Och visst kan jag hålla med om att attityden har stor betydelse för hur vi klarar av utmaningar och svårigheter i livet. Jag har själv sprungit bakom mina barn då de lärde sig cykla utan stödhjul, och likt ett mantra upprepat: ”Du klarar det! Du kan!” Vi behöver ge varandra uppmuntran, och vi behöver lära oss att se möjligheter i livets större och mindre kriser.
Men vi måste också ge oss själva rätten att erkänna gränserna för vår förmåga. Det finns saker vi inte klarar, och situationer då vi behöver be om hjälp – av Gud och av varandra.
Om allt bara skulle hänga på vår viljestyrka; eller på vår tro och uthålligheten i våra böner, då finns det ingen plats för nåd. Då är det ju vår uthållighet och envishet som är nyckeln till framgång, och om vi misslyckas har vi bara oss själva att skylla.
Nåd innebär att bli buren, oberoende av styrkan i vår vilja eller kraften i vår tro.