Jag var ett väldigt blygt barn och en osäker och inåtvänd tonåring. Det innebar att jag ofta kände mig ensam och utanför, ointressant, tråkig, tyst.
Jag har gjort om mig och blivit en person som för det mesta är öppen och pratsam, men en del av min identitet är fortfarande präglad av det jag som så länge var blekt och osynligt i sociala sammanhang.
Därför känner jag oftast skuld då jag sätter mig med dem jag känner vid kyrkkaffet. Därför sätter jag mig ibland med sådana som jag inte känner. Och jag tänker: just den kristna gemenskapen ska inte handla om att ta den lättaste vägen ut, att umgås bara med trevligt folk eller sådana som är lätta att prata med. Nej, den ska handla om att också möta de kantiga, de tystlåtna, dem som man inte upplever som belevade eller intressanta.
Om sanningen ska fram vill vi alla uppnå social status genom att frottera oss med dem som verkar vara vinnare. Det är ett socialt mönster som jag antar att vi följt sedan vi bodde i grottor.
Om vi orkar sitta och prata med de andra, med dem som inte hörs eller syns, vinner vi något annat: vi skapar samhörighet.
Och vet ni: jag minns alla dem som pratade med mig då jag ännu var så blyg att jag knappt vågade prata tillbaka. När de pratade med mig blev jag jag.