Det är en vanlig gränsdragning, men den är inte självklar. Vår grundlag stadgar att en riksdagsledamot i sitt uppdrag ska ”handla som rätt och sanning bjuder”. Det gör principiellt sett varje fråga till en samvetsfråga, något där handling och beslut ska stämma överens med det som folkets representanter subjektivt har vägt mot sin övertygelse, sin kunskap och sin bedömning. I det långa loppet räcker de snäva definitionerna därför sällan till. Dels är frågor som gäller religion ändå alltid förknippade med konkreta beslut som handlar om rättigheter, skyldigheter, finansiering och synlighet. Dels är räckan av beslut och lagstiftningsarbete sådant att det får konkreta följder för dem som bor i Finland.
Den tjeckoslovakiske och senare tjeckiske presidenten och författaren Václav Havel uppehöll sig mycket vid frågan om politik och samvete. Själv uppvuxen i ett totalitärt styre, där han förvägrades utbildning, kämpade han för medborgarens rättigheter. Längre fram skulle han bli både prisad och prisbelönt. Intressant nog lägger Havel ansvaret för ett samhälle på allas skuldror, och vägrade efteråt stämpla någon som ensam skyldig till hans eget lands historia. Han menar att det finns gränser för vad beslutsfattare kan lämpa över bord. I ett tacktal, som han själv inte fick hålla på grund av att han inte hade något pass, skriver han att det har grymma konsekvenser när människan spelar Gud och ”överger den absoluta horisonten av det nät av relationer och förkunskap hon ingår i och relegerar sitt samvete och medvetenhet till ett så privat rum att ingen har med det att göra”. Han kallar denna låtsasobjektivitet för en illusion, som blir farlig om den utvecklas till en kall och inhuman ”objektivitet”.
Ekonomiska beslut är i all mening samvetsfrågor. De styr hur skillnaderna mellan fattiga och rika växer eller minskar, om papperslösa ska ha rätt till grundläggande sjukvård, om unga får plats i arbetslivet. I kyrkans partiutfrågning konstaterade en väljare i ett videoinslag att politikerna bör fatta sådana beslut att de själva skulle vilja leva med följderna. Det är en nytolkning av den gyllene regeln som flimrar förbi i den utsagan. Och den känns rätt. Grundtonen i ärkebiskopens fattigdomsgrupp är likaså på rätt spår.
Beslutsfattare och makthavare slår vakt om det gemensamma bästa. I det arbetet gäller det att sänka blicken och skapa ett drägligt liv för dem som har det sämst. Det handlar om ett gemensamt ansvar, där det vi har varit, vill vara, vill bli också måste vägas in. Då behövs det ingen separat fattigdomspolitik, ingen räddning för dem som annars singlas ut som eftersläntrare och misslyckade.
Ansvar är den enda genuina kärnan i allt moraliskt handlande.