Med mina två första barn var jag verkligt ambitiös, så där som tvåbarnsmödrar ofta är. Jag inte bara dramatiserade Barnens Bibel om kvällarna, jag skrev också dockteaterpjäser med andliga teman och jag gungade dem i gudstjänsten och pekade på lampor och ljus innan de ens kunde fokusera. Jag ville ge dem känsla för helighet och andliga kartor i detta svåra att vara människa.
Med större familj blev det också färre pjäser och dramatiseringarna blev allt kortare. Bönerna blev nästan enstaviga och många gånger var det snarare plikt än lust och nöd som fick mig att knäppa händerna tillsammans med dem under skrynkliga och otvättade lakan. Jag ville så gärna ge dem samma andlighet som de äldre men kraften och tron hade ändrats på tio år och det märktes förstås. Trots denna religiösa, psykiska och fysiska svacka tog jag dem ändå med på gudstjänst. Men just för att de inte var så insatta och intresserade tvingades jag nu betrakta gudstjänsten ur deras sekulariserade och barnsliga blick. ”Varför sjunger vi sånger som ingen verkar kunna?”, ”Jag förstår inte vad de pratar om.”, ”Varför tar det så länge?”, ”Varför får prästerna gå omkring och vi måste sitta stilla?”, ”Har ingen annan barn än du?”, ”Varför får man bara ett kex?” …Gudstjänsten var kanske en vacker och annorlunda upplevelse men nästan helt obegripligt ur en liten människas perspektiv, märkte jag nu.
Gudstjänsten behöver inte vara underhållande för en vuxen. Den kan vara givande på så många andra plan men om den inte är givande känner man sig ofta ensam och tom. För barn måste gudstjänsten däremot vara magisk,underhållande eller lekfull precis som småbarnspedagogiken i dagis och skola måste vara det för att alls väcka barnens intresse. Att det är roligt eller spännande är ju det som är givande för dem. Jag kunde skratta bort mina barns märkliga kommentarer men de är fullvärdiga församlingsmedlemmar och deras frågor är berättigade. Jag är skyldig att tänka till hur jag och kyrkan ska kunna förmedla något som de förstår och upplever att är viktigt. Förr i tiden var kanske söndagsskolan och gudstjänsten det roligaste som hände i byn. En plats där man träffade jämnåriga. I dag är situationen den motsatta och barnen förväntar sig att få vara med.
Det är påsk och jag tvingar alla på påskvandring. Prästen ursäktar sig redan i dörren att ”det här är inte för barn” men efter att ha fått iväg sex motsträviga finns det inte en tanke på att vända. Efteråt frågar jag inte hur det hade varit utan vad som var bäst. De är tysta i baksätet men så säger Ivar, 7 år: Bäst … ja, det var väl det att hon pratade så mycket om Zlatan …