Kyrkans värdekväll speglade även frågan om religionens och folkkyrkans plats i det finländska samhället. Den blir svårgripbar, inte minst därför att den nämnda förändringen har gjort att begreppen får luddiga gränser. Ambivalensen präglar uttryck som ”det offentliga rummet” och ”religionen en privatsak”. Det är inte bara så att de betyder olika saker beroende på vem som yttrar dem, betydelsen skiftar också från fall till fall.
Paavo Arhinmäki inledde frågerundan om religionens plats i det offentliga rummet med att svara den inte ska synas offentliga rum och att vänsterförbundet bland annat därför förespråkar gemensam livsåskådning för alla i skolan. Men innan frågan gått varvet runt har den förändrats till att handla om hurvida religionen ska diskuteras i det offentliga. ”Gärna mer diskussion för min del”, avslutar Alexander Stubb. Det är en orättvis glidning, vilket Arhinmäki mycket riktigt påpekar. För vad är det offentliga rummet? Och var ska religionen diskuteras om den helt stryks från till exempel skolans schema?
I grund och botten saknar kollektivet en mun och en tanke. Livssyn och -åskådning kläs i ord och handling bara av enskilda individer: eleven i klassrummet, vårdaren på sjukhuset. Då handlar religionens synlighet inte längre om ”kyrkans värden” utan om allt annat som är släkt med de mänskliga friheter vårt samhälle slår vakt om. Här blir dilemmat med den andliga undervisningen i försvarsmakten tydligt. Det är inte rätt att någon mot sin övertygelse måste delta i obligatorisk undervisning av andlig natur. Men det är inte heller rätt att förvägra majoriteten att få den i enlighet med sin konfession, särskilt om den förberedelsen motiveras av de själsliga utmaningar i uppdraget som mycket konkret handlar om liv och död.
Det ska inte heller förglömmas att kyrkan också är ett av de verkligt stora offentliga rummen. Som sådant en samhällspåverkare som med sina medlemmars tyngd har all rätt att föra fram sina grundvärderingar också till dem som styr landet.