Ledi-hunden var väl någon slags spets. Långt innan det mänskliga örat uppfattade något ljud visste hon att bombplanen var på väg.
Punaparta var hästen som åt upp mormors handske. Prins och Stjärna var arbetshästar. De skrattade när mormor kom till hagen iklädd shorts. Allt finns på bild.
Jag vet mer om djuren än om människorna i vår släkt. För en liten stadsflicka blir de fyrbenta nästan magiska varelser med stora personligheter. De representerar mod och list, de har humor men mest av allt är de lojala mot sin ägare.
Det är lätt att skratta åt hur tanterna går och pratar med sina mopsar på gatan. Sedan jag själv skaffade hund skrattar jag inte längre. Jag oroar mig för hur min lilla flicka har det. Som en bebi har vi skött henne. Som en fullvärdig familjemedlem sover hon nu dagssömn på soffan. 20 kilogram hårboll som snarkar. Utan henne är hemmet inte lika dammigt, men det är inte heller någon som är intresserad av precis allt vad du gör, älskar all mat du lagar eller välkomnar dig när som helst på dygnet.
Det står skrivet att människan ska ta hand om djuren. Ibland får jag ändå känslan av att det är väldigt många djur som håller en människas välmående i sina tassar.