I samband med ett föredrag om de nordiska kyrkorna och äktenskapslagstiftningen konstaterade den danska kyrkolagsforskaren Lisbet Christoffersen att den finska modellen trots allt kanske handlar mer om ett delegerat lagstiftningsansvar än ett självständigt. Makten finns kvar hos staten, på samma sätt som den gör i det reformerade Norden överlag. Hennes landsman Erik Bjerager, chefredaktör för Kristeligt Dagblad, är inne på samma spår: Resultatet av reformationen i Norden var inte att kyrkan skulle ha övergett sitt gamla projekt att säkra de kristna värderingarnas plats i samhället. I stället övertog staten projektet, kungen skulle se till att medborgarna hade rätt tro och uppförde sig ordentligt.
I och med detta fanns det också en risk att kyrkan glömde bort vad hon själv var, en trosgemenskap i första hand och inte en skola för goda medborgare. Det är samma tankegångar som nu syns i Leena Sorsas viktiga genomgång av förhållandet mellan kyrka och stat. Det behövs en förnyelse och framför allt en medvetenhet inom kyrkan om att det inte kan fortsätta som förut, menar hon. Ungefär samtidigt med hennes rapport publicerar kyrkan en bred undersökning över vad dess medlemmar förväntar sig av kyrkan. Där kommer det fram att den snabbast växande gruppen är de som benämns irrallisia (ung. de med lös anknytning). För dem kvittar epitet som ”institution” och ”tradition”. De väcker snarast frustrationer. Den här gruppen har specifika frågor och önskemål till kyrkan – till självcentreringens branter – och saknar förståelse för attityden ”så där har vi aldrig gjort”. De utgör en enorm utmaning för kyrkan, inte minst för alla dess anställda. Dessutom är gruppen överväldigande stor, samtidigt som den är starkt koncentrerad till städerna. Hela 1,5 miljoner medlemmar tillhör denna. Grupper som ”moderata” och ”frisinnade” ligger långt efter i antal med 700 000 respektive 400 000.
En förändring är oundviklig, menar Sorsa. Hon har sannolikt rätt. Lösningen är ändå inte en tvångsmässig sekulär stat. Den ligger i en positiv religiös mångfald. I den har finländarnas breda förståelse för kristen tro sin självskrivna plats, men med andra motiveringar än lagens bokstav.