Debatten därefter har varit sorglustig. Det ska genast sägas att jag är helt utomstående, och inget vet om situationen inom Matteus. Men liksom Markus Malmgren (Kp 5.2) förvånas jag över hur lättvindigt man slätar över det hela med att det varit till församlingens bästa. Jag betvivlar inte alls att nämnda personer är utomordentligt lämpade för sina uppgifter, och det förefaller ju som om utnämningarna skulle ha skett på församlingens uttryckliga önskan. Varför alltså tvinga kyrkoherden löpa gatlopp? Helt enkelt för att det ser väldigt illa ut. Maktmissbruk måste, precis som Malmgren konstaterar, alltid beivras ifall man vill åtnjuta alla medlemmars och det omgivande samhällets förtroende. Det är för sådant vi har jävsregler, såväl juridiska som moraliska.
Vid fall av jäv, också misstänkt sådant, är man tvungen att i förväg parera situationen på ett eller annat sätt. Detta är så elementär förvaltningskultur och –hygien att det är direkt pinsamt att domkapitlet har tvingats ingripa. Dessvärre är dylikt knappast okänt inom kyrkan, även om det sällan leder till formella sanktioner. De flesta fallen hyssjas ner, och sopas under mattan. Man vill ju inte bråka, speciellt inte om bevekelsegrunderna, liksom nu, varit de bästa, och alla de inblandade är med på noterna.
I mer informella sammanhang kan sådant ofta vara okej. Kanske också inom frikyrkoförsamlingar och motsvarande, där man inte på samma sätt är beroende av det omgivande samhällets moraliska kodex, på gott och ont. Men inom den evangelisk-lutherska folkkyrkan, med dess karaktär av halvstatlig organisation, är man tvungen att följa det omgivande samhällets förvaltningsprinciper.
Visst kan man ibland beklaga att det gör oss tvungna att följa också sådant som kan kännas främmande för den andliga gemenskap kyrkan och församlingen alltid borde vara. Men det ges inga alternativ, så länge kyrkan har ambitionen att vara gemensam för alla och därmed inkludera även dem som inte alltid delar våra värderingar och är villiga att se mellan fingrarna i situationer som dessa.
Fallet Matteus kan därför, i bästa fall, fungera som ett memento för framtiden. För om vi också framöver önskar att så många som möjligt ska tillhöra våra församlingar måste vi följa det omgivande samhällets grundläggande normer, även om det ibland kan kännas motbjudande. Alternativet är att man går sina egna vägar, och bildar en mer sluten de heligas gemenskap, i begreppets trängre och mer tvingande bemärkelse. Då kan man ha sina egna regler eftersom alla tillhör en och samma familj, bildligen och bokstavligen. Men då blir väldigt många utanför.