Sådana tendenser kunde man se bland annat under senaste församlingsval. Rätt ofta hörde vi en kandidat framhålla något i stil med att ”kyrkan ska ha högt till tak och låga trösklar”. Sådana uttalanden grundar sig naturligtvis i deras innerliga önskan att leva ett gästfritt liv. Det är därför en hållning som omsorgsfullt ska vårdas i kyrkan, eftersom den uppenbarar Guds kärlek i världen. Men på samma gång ger det inte någon information om vilken kyrka man vill bjuda in till.
Öppenhet blir därför en annan frestelse. Då undviker vi att säga något konkret om vem vi är av rädsla för konflikt mellan oss själva och andra. Men om öppenhet blir vår enda dygd reduceras kyrkan till en grå massa – en otydlig närvaro som aldrig går att peka ut och som därför lätt kan avvisas. I vår vilja att vara en fullkomligt kravlös kyrka för alla blir vi en dold kyrka för ingen. Kyrkans funktion blir som en dörr som inte öppnar upp till någonting och vi blir en gemenskap som enbart förvaltar en samling klyschor. En sådan kyrka kan inte vara närvarande i världen, för hon tar inte plats i den genom att vara tydlig och synlig.
För att kunna vara närvarande måste ett första steg vara att ställa frågan ”Vem är vi?”. Den här frågan inleder en svår och ofta smärtsam process som kräver stor ödmjukhet. (De kristna som varken upplever processen svår eller smärtsam kan vi nämligen anta har tvivelaktiga motiv.) Men så fort någon vill försöka sig på ett svar på den frågan har sökandet efter kyrkans gränser börjat.
Det är alltså först efter att vi vågar söka efter svaret på vem vi är som vi kan säga: ”Här är vi.” Det är inte någon hemlighet att vi kristna är rätt oense om hur kyrkans gränser ska dras. Men om vi vågar ställa frågan och söka svaret tillsammans förpassar vi inte oss själva till världens utkanter, eftersom vi i alla fall vågar säga något om oss själva. Vi tydliggör då vår kropp – en kropp som ”världen” då kan se, en kropp som inte kan ignoreras.
Om vi genom en överdriven inklusivitet inte tar våra gränser på allvar kommer ingen att behöva ta oss på allt för stort allvar. Därför måste vi dra gränser så att vi inte enbart blir bakgrundsbrus i världen.