Baktanken var förstås att jag skulle öva mig inte bara i fotande med mobilkamera utan också i tacksamhet. Det visade sig ganska snart att tacksamheten i sig inte var det svåra, utan att dela med sig av den på sociala medier. För hur fångar man en bild när man i efterhand inser att det man känt störst tacksamhet för under en annars gråmörk dag var det gemensamma skrattet med arbetskamraterna under kaffepausen? Och vilken bild ska representera tacksamheten över det mod som fick mig att ställa en fråga jag egentligen inte trodde att jag skulle våga ställa?
Tacksamhet blir lätt präktigt. Under ett halvår hinner man vara både tillkämpat tacksam över trivialiteter och djupt och innerligt tacksam över möten och händelser som man inte vill dela med vem som helst som surfar in på Instagramkontot. De frånvarande bråddjupen gör förstås trivialiteterna ännu mer triviala.
Men övningarna i tacksamhet lämnade också kvar ett inre spår. En upptäckt av att ettordsbönen ”Tack!” numera kan kännas lika akut innerlig som bönen ”Hjälp!”. Jag missade nyårsdagen som startpunkt på det nygamla projektet, men tänker mig att fastan kunde fungera lika väl. 40 dagars kickstart för tacksamhet antecknad för hand och i avskildhet, en tacksamhet i stort och smått mellan mig själv och Gud.