Prästgården är en viktig symbol. Som alla symboler också något som väcker känslor. För församlingsmedlemmar i gamla svenskbygder utgjorde den ett slags hem, som man kanske besökt på dop och kyrkkaffen. Men där språklandskapet hade förändrats var det naturligt att prästgården också andades gammal överhet. Slaget om prästgårdarna låg som en pyrande beställning. Det handlade om mera än bara ett hus. Rädslan för att väcka ont blod i samfälligheterna, och det faktum att det var så dyrt för församlingarna att hålla gårdarna i skick, gjorde att prästgårdsboendet många gånger låg ljusår från Sköna Hems inredningssidor. Och skillnaden mellan hem och kontor var en utmaning. Mårten Andersson skriver i Det lyser i prästgårdsfönstret hur en obekant dam utan hälsning stegade vidare från pastorskansliet i Eckerö prästgård till familjens matsal.
– God dag!
– Hm.
– Önskar ni något?
– Nej!
– Vad gör ni här då?
– Vi är på vanligt museibesök.
– Detta är inget museum, detta är vårt hem! Damen slog ut med handen och utbrast med gäll röst:
– Det här?!
I ett par församlingar har prästgården blivit festvåning, i mer eller mindre flitig användning, i andra har de bara fått stå i väntan – som i Borgå. Mats Lindgårds vision av en prästgård som är både boende och samlingsplats - församlingshem i dess rena bemärkelse – är vacker men har samtidigt en allvarlig underton. Den förebådar en framtid där allt är mindre: församlingen, pengarna, massorna i fastigheter och personal. I dag är det mycket begärt av en modern familj att deras hem samtidigt är ett centrum för människor som kommer och går. Men den dag kyrkoherden eventuellt är beroende av att just de människorna betalar hans eller hennes lön kan perspektivet på vad som är en herdes uppgift skifta radikalt. Ett yttre tvång kan till och med föra det till ett uppdrag som ligger närmare medlemmarna.