Den här babyn flög länge under radarn. Han kom överraskande och mot alla medicinska odds, glädjen och tacksamheten är oändlig. Barnet är en gåva, ett mirakel. Vi räknar tår och fingrar, skrattar åt att han har sin fars långa fötter. Vi smeker det lilla huvudet, funderar på om det fjuniga kommer att bli svart och krulligt.
Trots all ljuvlighet kan jag inte låta bli att tänka på att under andra omständigheter, i ett land med otillräcklig sjuk- och mödravård, är det osannolikt att både barn och moder hade klarat den här graviditeten. Om hon inte fått sitt insulin, sina täta blodsockermätningar, om kejsarsnitt inte hade varit möjligt. Jag tänker på medsystrar världen över som dör i barnsäng eller efter illegala aborter. Jag tänker på alla de barn som dör av svält och sjukdomar. Jag tänker på att vi faktiskt kan göra väldigt mycket här och nu, genom att till exempel skänka pengar till Kyrkans utlandshjälp. Jag tänker att den vård som vi i vårt samhälle tar för given, saknas i stora delar av världen.
Snön yr över Åbo. Jag måste slita mig från vår BB-bubbla för att göra några ärenden på stan med barnbarnets far. Väglaget är eländigt. Gatorna täcks av blöt snömodd. Vi sneddar över gatukorsningen vid Åbo svenska teater. Plötsligt är mitt sällskap försvunnet. Jag ser mig förvirrat omkring. Så får jag syn på honom. Han sitter på huk mittemot den tiggande kvinnan på torget. Det är som en scen ur en svart-vit film. Människorna gör en omväg runt dem, skyndar oseende förbi den unga killen och den tiggande kvinnan på knä i den gråa sörjan. De talar, han på portugisiska, hon på knagglig italienska. Hon är absolut inte rom, säger hon, för folk tror att romer luras. Hon har ett litet sjukt barn därhemma som hennes föräldrar tar hand om. Hon reste iväg för att få pengar till medicin, nu har hon suttit här på torget i Åbo en lång tid. Jag såg henne inte ens, jag skulle ännu mindre ha vågat stanna och tala, eller sätta mig på huk för att kunna se henne i ögonen.
Mina ögon svämmar över där vid övergångsstället på Eriksgatan i Åbo. Hur eländig världen än ser ut, så finns det också kärlek, empati och solidaritet. Och mitt barnbarn har en pappa med klar blick och stort hjärta.