Stiftet har en pensionärsboom bakom knuten, och tyvärr verkar det som om de som förväntas plocka upp de fallna mantlarna blir allt färre.
Dessutom är konkurrensen om ledarpositionerna, kyrkoherdeposterna, oroväckande liten. I jämförelse med hur det ser ut på finskt håll är antalet sökande till lediga tjänster få – till råga på det har Borgå stifts herdar inte alltid den formella kompetens som numera krävs av en kyrkoherde.
Det har puffats och lockats från domkapitlets sida i flera repriser. Men det är fortfarande inte helt klart var problemet egentligen sitter. Varför vill de svenska prästerna inte bli chefer? Och varför vill de inte göra sig behöriga? Hinner inte? Vill inte? Känner sig inte uppmanade och önskade?
Till helhetsbilden hör också den lilla, men synliga grupp i Borgå stift, som inte vill samarbeta med kvinnliga prästkolleger och därför inte väljs – eller ens söker – kyrkoherdetjänster. De ”fastnar” på kaplanspinnhålet och kommer inte själva vidare, samtidigt som de blir en propp i systemet för yngre präster som eventuellt skulle vilja avancera i sin egen församling. Det här är olyckligt, både för prästen själv och för församlingen och stiftet.
Prästkragen är fortfarande något som får folk att reagera, hur tolerant och rentav likgiltigt till olika företeelser samhället i dag än har blivit.
Präster är intressanta när de gör trafikförseelser och begår brott som måste redas ut. Präster är också intressanta när de visar sig kunna måla tavlor eller sjunga skjortan av medtävlarna i talangjakter på teve.
Gör prästen något illa undrar folk hur han eller hon kunde göra det. Gör prästen något bra ställer man med stor förvåning precis samma fråga.
Det är ett udda ämbete, och de som vigs till det tvingas också acceptera ett uddaskap som inte går att förneka. Därför är det förståeligt att många unga värjer sig för den rollen.
Och ändå har jobbet liksom alla andra jobb sidor som belönar dem som tar det till sig. Amanda Audas-Kass, bloggare och ny KP-inkastare, skriver i sin blogg om sin makes prästjobb. Hemma hos dem är det jobbet ibland det värsta, något som får henne att turvis vara arg på församlingen, Gud och maken. Ändå är det ett jobb som ger så mycket. Utbrottet hon delar med sig är skönt, inte minst därför att det visar sig att andra också har liknande mönster att brottas med.
I sista hand står och faller allt med känslan av att vara på den plats där man ska vara. Där handlar det inte bara om vad domkapitlet vill och tycker, så billigt slipper vi inte undan. Varje församling bär ansvar för sina präster. Inte bara för vad de är just nu, utan också för vad de vill bli och ta ansvar för senare. I förlängningen också för vilket budskap kyrkan sänder till dem som eventuellt ska komma efter dem.