Där stod fransmännens inte helt populära president i armkrok med sina kolleger. Palestinas och Israels ledare hade endast några personer emellan sig, de gick i första led, tillsammans. Malis president med sin hatt stod och höll i president Holland. Jag har det inte bekräftat till 100 procent, men mannen som tog gisslan i den judiska affären torde ha sina rötter i Mali. Jag såg ett osynligt men starkt band av solidaritet från den muslimska afrikanske ledaren. Jordaniens kung var med. Många från Saudi-Arabien var med. Vår förra granne från Senegal var med. (Vi bodde en tid i samma kvarter i Dakar som presidenten.) Och många andra.
Mest berördes jag av de olika affischerna som syntes. Jag är jude. Jag är kristen. Jag är muslim. Just den stunden var alla ett. På en affisch kunde man läsa ”vi skall vara olika, men vi är eniga”.
Och folkmängden, så många som ville vara med.
Följande dag konstaterade en parisiska i nyhetssändningen att ännu i dag står världens ledare eniga och med oss. I morgon har de antagligen glömt och börjar tvista som vanligt igen. Ett krasst konstaterande, antagligen grundat på livserfarenhet.
Och visst – jag har läst om protester mot marschen och dem som deltog. Jag förstår att det inte är så ljusrött enigt som det såg ut.
– De gör bara politik, de tänker på sitt omval, sades det om de afrikanske ledarnas deltagande. Malis president glömmer att han satt oliktänkande i fängelse. Bara spel för kulisserna. Ja, jag håller med om att en marsch borde hållas i Nigeria. Eller Syrien. På alla de platser där oskyldiga människor lider och dör på grund av ondska.
Men tänk, en halv dag stod kristna, muslimer, judar och andra religioner i armkrok och vandrade tillsammans, framåt. Orättvisor, ojämlikhet, och oförrätter kvarstår i världen, ändå tänker jag med förundran på de timmar enighet och gemenskap var i förgrunden bland världens ledare.
Julgranen kom sig ut, kraftigt försenad. Bönen om frid och fred på vår jord kvarstår.