Hunden i himlen

Sina första levnadsår tillbringade Riffe med begränsad rörelsefrihet i en trång höghuslägenhet. Småningom adopterades hon av en ny familj och hamnade på en gård på landet. Där levde hon ett naturnära liv, något oborstad men fri att komma och gå som hon ville. Hon gillade att valla hästar, som tackade för omsorgen genom att sparka ut en del av hennes framtänder.

För mig kommer collien Riffe alltid att vara idealtypen för en hund. Hon hoppade aldrig upp på folk, dräglade eller åt upp saker. Hon var klok som få och försvann aldrig från gården, utom när hon sprang till farmor för att berätta att hästarna rymt.

Riffe fanns där under nästan hela min uppväxt. Mot slutet av sitt liv blev hon döv och blind och en vinterdag försvann hon bara. Jag saknar henne fortfarande.

Mina föräldrar har aldrig skaffat en ny hund. Kanske tycker de att det skulle vara illojalt? Men skulle den ömhet som de kände för Riffes eftertädare göra deras kärlek för henne mindre värd?

En ny hund skulle aldrig bli en ny Riffe, men den kunde ändå vara viktig och dyrbar. Ingen av oss – hund eller människa – är oersättlig, vi har bara olika tomrum att fylla så länge vi är här.