Har vi tänkt. Åtminstone den första månaden. Då plankar, joggar och bantar vi.
Jag läser om de nya dygderna. Socialhistorikern och ungdomsforskaren Mikko Salasuo lyfter fram självdisciplinen som en av de stora dygderna på 2000-talet.
Disciplinen handlar förstås än en gång om kroppen, om att äta rätt (eller undvika att äta fel), motionera rätt. Enligt Salasuo, som särskilt forskat i ungdomars attityder, är kroppen mer än någonsin i fokus för dagens unga. Människan bedöms och döms efter vad hon ser ut att vara. Den duktiga människan håller sin vällust i schack.
Det är ironiskt. Samtidigt som vi reflexmässigt tar avstånd från allt som luktar formstöpt tanke och tro så förenklar vi frivilligt oss själva till muskelsjälar i muskelkroppar – som vi späker.
Författaren Anita Goldberg talade vid ett tillfälle om de skämmiga orden, de som en gång var goda men som numera luktar underkastelse och som ingen vill kännas vid. Det handlar om ord som ”from”och ”snäll”.
Att ordet självdisciplin platsar i det moderna ordförrådet handlar därför om att det förväntas ge resultat. Om hård tukt som ger en hård kropp.
Jovisst … vi behöver motion. Hälsa är något som ska skötas om kontinuerligt.
Men en liten röst inombords undrar allt hur vi orkar spänna våra snällmuskler. Både mot oss själva och andra.