För första gången någonsin inser jag något av hur folk resonerar när de efter minsta lilla missräkning lämnar kyrkan. En kort stund – bara en sekund! – tänker jag samma tanke: vill ni inte ha mig ska ni inte heller få mina pengar. En liten stund känner jag mig riktigt hämndlysten.
Jag inser hur skör vår gemenskap är. Jag inser hur lätt den faller i bitar och inte längre kan användas.
Så här tänker vi som är medlemmar i kyrkan men inte jobbar där: varje gång vi närmar oss en kyrka eller församling är det som om vi föreställer oss att vi blivit bjudna på fest. Vi vill överräcka en blomma till värden. Den blomman kan vara att vi kliver över kyrktröskeln för första gången på tjugo år, att vi engagerar oss i någon verksamhet i församlingen, att vi erbjuder våra tjänster. Blomman kan vara att vi vill sjunga eller be, den kan vara att vi sätter oss längst bak och sitter igenom en gudstjänst trots att vi inte vet när vi ska stå och när vi ska sitta.
Om blomman inte blir mottagen är det hemskt. Det gör ont i själen. Då kanske vi vänder om och inte kommer igen.
Så alla ni som jobbar i kyrkan: ta snälla emot blommorna, också om de har fel färg och inte alls passar ihop med arrangemanget på altaret. Ta snälla emot dem och säg tack.