Brevet har jag limmat ihop och satt i en låda. Där ska det få ligga ett tag, glömmas bort och sedan hittas igen. Om sex månader ska jag öppna det och ta del av mina egna tankar, precis så som det kändes då, en mörk och regning höstdag i oktober.
För mig har ordet alltid varit en tillflykt. Det är till ordet på pappret som jag återvänder när spretiga tankar behöver rätas ut, hjärnan känns överbelastad eller när jag vill fånga ett ögonblick. Vissa människor skriver dagbok eller blogg. Jag skriver brev.
Ibland är breven korta, ibland flera sidor. Längden spelar mindre roll för en sak har de ändå gemensamt: de innehåller en känsla. Att i detta nu få skriva ner hur jag mår ger utrymme för begrundan och eftertanke. Och för en människa som, liksom jag, har en tendens att grubbla blir skrivande en stund av ro.
Och att sex månader senare få öppna brevet ger mig ytterligare en dimension. En djupare förståelse för hur jag tänkte då och hur jag tänker nu. En utveckling åskådliggjord på papper. I breven finns saker jag glömt bort och som ibland sätter perspektiv på tillvaron.
Jag tänker, alltså skriver jag. Dumbledore hade sin Minnsallt, jag har mitt papper och min penna.