Det var främst ironi, kyla och plikttrogen vård som hade gjort det lilla barnet i Muminvärlden osynligt och lite på samma sätt gick det med Gud i modern tid, tänker jag några dagar efter att den magra armen sträckts upp. Den bleknade Gudens konturer har efter många år av offentligt häcklande till slut bara kunnat ses av dem som vet var de ska leta. För så märkligt är det i alla relationer, gudomliga och mänskliga, att iskall ironi och ointresse inte bara är motsatsen till kärlek utan att den förintar det mesta och de flesta ganska effektivt.
Det tar inte länge så snavar jag på osynligheten igen. I en bok om spädbarns anknytning till sina föräldrar hittar jag ett kapitel om både osynliga barn och en osynlig Gud. I psykologiböcker finns i regel aldrig något andligt för psykologer är faktiskt den yrkesgrupp där man hittar flest ateister och tydligen är det så enkelt att det man inte upplever själv vill man då kanske inte heller forska i och skriva om. Men här finns det alltså plötsligt många sidor religionspsykologi och vetenskapliga undersökningar om folks trosliv. Högst uppe på teoritårtan finns korrelationen att det barn som blivit osynligt som liten sannolikt inte heller kommer att leta efter en seende och vårdande Gud, och därför inte heller uppleva att någon sådan finns. Synliga ungar med religiösa föräldrar var den grupp som inte bara såg Gud bäst utan också förväntade sig samma kärlek av Gud som de goda och varma föräldrarna hade överöst dem med under barndomen.
Det osynliga barnet Ninni gick omkring i Muminfamiljen med en liten bjällra runt halsen och blev pysslad och pussad tills man började se hennes tassar, ben, klänning och armar igen. På samma sätt måste vi kanske göra för att ana Guds breda höft eller ådriga underarmar. Vi måste ta hand om vår andlighet och sinnlighet för att ens kunna märka att något och Någon fattas.
Har vi dessutom inte blivit sedda som små så måste vi som vuxna åtminstone själva vilja se för att alls kunna möta en glittrig och nyfiken blick ovanför molnkanten.