Om utmaningen är stor på det individuella planet så är den närmast gigantisk i det drama som kallas gudstjänst. Där ska en grupp människor tillsammans förenas i en cirka en timme lång ordkavalkad, där deltagarna ska verbalisera hela spektret av tro: tillbedjan, nödrop, ånger, tacksamhet och undervisning.
I Sverige pågår som bäst en hett omdiskuterad förnyelse av kyrkohandboken. Den boken innehåller mässans alla delar, böner, växelläsningar och andra talade eller sjungna texter.
Den pågående förnyelsen och det förslag som har prövats i församlingarna det senaste året sattes under lupp i den teologiska facktidskriften Årsbok för svenskt gudstjänstliv. Bland artiklarna finns lingvisten Eva Hættner Aurelius analys av den svenska som har använts i förnyelsen. Den är intressant, därför att språket så tydligt också visar vilka strömningar som rör sig i både det allmänna och teologiska tänkandet. Det röjer bättre än något annat vilka begrepp som på något sätt blivit obekväma. Men försöken att skyla över dem är ibland ännu värre än ursprungsbegreppen, något som Hættner Aurelius avslöjar med obarmhärtig skärpa. Hennes text är intressant inte bara som analys av det svenska handboksarbetet, den gäller också det språk vi använder i våra kyrkor.
Sitt personliga recept för ett liturgiskt språk ger hon också. Det ska enligt henne vara slitstarkt, klart, idiomatiskt och skönt.
Viktigast av alla är ändå det första kriteriet, ett krav hon väljer att uttrycka elegant med Hjalmar Gullbergs formulering:
”Bara de riktiga orden/orden med krona och fågelsång har en skugga som träden.”
Ibland kan det hända att de riktigaste orden faktiskt råkar vara de där man så tappert försöker undvika. Som ordet ”synd” till exempel. I sin analys går språkvetaren rätt ampert åt vissa böner där det hon kallar ”nebulösa uttryck”, det vill säga vaga eller svårbegripliga formuleringar, plockas in därför att man darrar på manschetten.
Och inte alltför överraskande platsar ordet ”synd” just där. Särskilt barskt går hon åt handboksförslagets fäbless för ”brustenhet”. I bönen om förlåtelse ber man om förlåtelse för det man har brustit mot Gud, skapelsen och medmänniskorna. ”Man kan inte brista mot någon, däremot bryta mot någon/något”, dundrar Hættner Aurelius. Hennes slutsats är att författarna helt enkelt är rädda för att antyda förbrytelse, synd eller andra svåra ord.
Det svåra kan ändå vara det rätta. För visst bryter vi mot det vi ville, och mot dem vi vill väl. Och det skaver illa i oss. Skönast är om det kan nämnas och lämnas i bönen, rakt upp och ner bara. För att citera Martin Luther som ansåg: ”Kort ska man bedja, men ofta och starkt.”