För inte så länge sedan såg jag en dokumentär från Indien på teve. I den hade en naken man fäst en lina vid sin penis och den andra ändan i en bil. I många år hade han tränat för att kunna dra bilen och flytta den några meter. Han såg både stolt och allvarligt rörd ut när han tog emot hyllningarna från dem som stod omkring honom. I deras ögon och helt klart i sina egna ögon var han en mycket helig och from man.
Min första reaktion var stark vämjelse. Först över denna ”heliga” prestation, men sedan över hela människosläktet. Finns det så här primitiva människor i vår värld ännu i dag? Men sen tyckte jag att det hela var väldigt fascinerande. I detta nu existerar alltså religiösa seder och bruk som representerar världsbilder som kan skilja sig med tusentals år i tid.
Efter denna vämjelse som följdes av fascination, följde en stund av otrevlig självrannsakan. Vad kommer ”civiliserade” människor att tänka om min religion, min tro och mina religiösa seder hundratals år in i framtiden? Kommer de att känna vämjelse och avsmak inför mig? Eller kommer de att som jag också kunna känna igen sig själva i denna djupt mänskliga och religiösa strävan som vi verkar att ha fötts med?
