Samtidigt vet jag att vi är flera ”ensamma hemma” i husbolaget. Medan vi sitter på sandlådskanten, min bästa granne och jag, drar tanterna sina väskor med stora hjul längs den ojämna grusgården. De krattar envist sina små gräsmattor och fyller upp torkrummet med brodyrförsedda lakan. ”Så länge hon inte är till skada för sig själv eller andra kan hon bo hemma.” Så lär det vara fast tanten är dålig sedan länge.
På eftermiddagen kommer skolbarnen hem. ”Hupparikansa” har noll intresse för oss som hänger i sandlådan men ibland inbillar jag mig att de ändå gillar att ha oss småbarnsmammor där på gården. En hel eftermiddag i ett tomt hem kan vara ganska ensam om man inte har vänner att hänga tillsammans med.
En gång bjöd vi hem alla barn på gården, de är väl runt 15 stycken som leker tillsammans nästan dagligen. En handfull kom och det var kanske lika bra, grillkorven räckte fint. Men vi borde kanske ha bjudit tanterna och ”hupparefolket” i stället.