Det är inte alltid vackert och romantiskt att leva i ett långdistansförhållande. Han på andra sidan jordklotet, i Nya Zeeland, jag i ett allt mer höstigt Helsingfors. Det blir många timmar framför Skype (när våra scheman och tidsskillnaden bestämmer sig för att ge oss en liten lucka samtidigt).
Vi vet att den här tiden inte varar förevigt. Långt ifrån. Det är bara en episod, en liten vit pärla i ett helt pärlband av dagar.
Ändå är det svårt ibland. Svårt att vara lika glad som vanligt. Kanske för att allting mitt i allt blir annorlunda när man har en hel värld emellan sig. Den stadiga marken man tidigare vandrat på tillsammans blir en krokig och slingrande stig med överraskande faror. Och dem måste man möta och tackla ensam. Små kriser i vardagen kallar jag dem. Sådana som är lättare att bemästra om det finns någon där som säger att allt blir bra.
Ibland kan det kännas meningslöst att sakna. Men när de jobbiga stunderna kommer försöker jag tänka så här: Vi gör det här för att vi vågar tro på att det finns något större mitt i all längtan och saknad, något som i slutändan gör att det var värt det. Och det är en kärlek och en tillit som fått en ny dimension.