Det märkliga är att fast hostan är helt hörbart skrovlig så uppfattas den ändå ofta lätt som ett högfrekvent bittert gnäll och inte som den brinnande Andens ivriga och ljusa stämma. Oförmågan att tystna kunde ju också tolkas som Guds envishet att hela tiden knuffa en mot orden, för att göra skillnad.
Det jag skulle vilja orda om har ett namn men det namnet används så sällan i stiftet att man ogärna ska ta det i bruk om man vill verka trovärdig. Därför vill jag i stället skriva om lukten. Lukten av att kompetens inte alltid är det viktigaste när kyrkan rekryterar. Att utbildning som inte resulterar i en teologisk hatt ses som särskilt värdefull. Att nätverk ofta går före IQ och könet ibland före tron.
Jag skulle också vilja skriva om luften. Luften som nuförtiden lätt tar slut för att prästklänningen spänner över bröstet och alldeles säkert spricker i ryggen om man, mot all förmodan, skulle börja gestikulera, argumentera eller ta plats. Rollen har märkligt nog krympt så att där knappt ryms en kvinna längre, om man nu inte råkar vara väldigt lagom och elastisk.
Jag skulle även vilja skriva om rummet. Rummet som bara de senaste 10–15 åren fått ett mycket lägre tak fast alla trodde att det skulle bli tvärtom. Att öppningen av ämbetet för kvinnor helt självklart skulle leda till en jämställd kyrka med en öppen, kritisk och ständigt pågående diskussion.
Vi fick en plats bakom altaret men den trista kvinnosynen försvann inte för det, utan flyttade kanske bara plats. Någon skrev på Facebook att det på 25 år aldrig har hänt att en kvinna har blivit kyrkoherde om det samtidigt har funnits en manlig kandidat. Det är säkert inte sant men sant är att makten ännu är pinsamt enkönad och att ingen tar det på allvar. Tar på allvar att det är ett problem.
Problem att tjänstekraven oftast bara kan uppfyllas av män, att synen på kompetens är ur en mans blick och att brist på mångfald alltid leder till enfald. Tjänstekraven är inte nedhackade på 4 000-åriga stentavlor, de är skrivna av manshand och kan skrivas om.
Kvinnoidealet kan också ritas om så att ambitiös, karismatisk, stark och smart även ska kunna bli tjejers epitet i stället för jobbig, ego, envis och socialt svag + en liten kommentar om utseendet, för just de orden har jag hört alltför många gånger i valtider för att det skulle vara en slump.
Jag kunde låta bli och bara pyssla med annat men det är inte förenligt med uppdraget: att försöka gå i Hans obekväma sandaler.