I somras hände det i Sibbo svenska församling, där en ortsbo som varit försvunnen sedan slaget om Tali-Ihantala i juli 1944 jordfästes i augusti 2014. Den återfunne begravdes i kretsen av de närmaste och den lokala veteranföreningen.
Borgåbladet intervjuade offrets 84-årige bror, som berättar att han var fjorton när familjen fick beskedet om att hans storebror saknades i strid.
Han såg föräldrarnas sorg, särskilt moderns.Men han har också själv hela livet levt med frågorna som aldrig blev besvarade och ett dåligt samvete över att brodern inte hade blivit begraven och välsignad. Den långa bearbetningen visar hur djupt kriget skär i individer, familjer och folk.
Det gäller på bägge sidor om fronterna. De som hittat den stupade var medlemmar av en rysk frivilliggrupp som drivs av tanken att kriget inte är slut förrän alla stupade har kommit hem. Att storebrodern hittades av fiendesidans folk är inget som bekymrade honom: ”Krig är krig och de ryska soldaterna gjorde inte annat än lydde order de heller.”
I en tid när oron för kriget i Ukraina väcker finländarnas gamla hot- och fiendebilder till liv är det en stor tanke. Så talar den som sett följderna av ett krig. Det är en tänkvärd visdom för alla dem som saknar samma erfarenhet. Särskilt i tider när paniken riskerar att göda fördomarna.
Krig och våld har en lång efterklang som ibland varar längre än livet. Det här är kärnan den lyhörda kan uppfatta i den östnyländska berättelsen om tomhet och saknad i sjuttio år. Därför att skadorna är så svåra också i själen, just därför är det så viktigt att motarbeta våldet. Den kampen börjar alltid inom en själv och i förmågan att kunna se medmänniskan i fiendens och motståndarens ansikte.
Ur det här perspektivet kan kyrkans uppdrag också vara försoningens. Kyrkans familjerådgivning tillkom för sjuttio år sedan, som en följd av de trauman som familjer bar på efter kriget. I klartext handlade det om att försöka hjälpa fäder tillbaka till livet igen. Också den vägen var lång. Generationerna efter kriget var de verkliga sorgebärarna. De lärde sig att skjuta sina känslor åt sidan. Och tystnaden kring de inre såren var total. Det tog decennier innan man öppet börjat tala om dem. Enligt sociologen och statsvetaren Sari Näre, som forskat i ämnet, är det först nu som pappor helt frigjort sig från skuggan så att de också kan söka hjälp när familjen eller de själva mår dåligt.
Att nämna och lämna bakom sig är början på vägen tillbaka till helandet, vilken sorg och vilka skador det än handlar om. När kyrkan går med på det uppdraget går den på rätta vägar.