Jag minns hur vi satt i det lilla klassrummet med femton skrivmaskiner, med tangenterna täckta av en huva. Det var sent nittiotal, det var allvar, det knattrade och smattrade. En del var uttråkade och knappade halvhjärtat på tangenterna. Andra (läs: jag) var tävlingsinriktade och fast beslutna att skriva snabbt och felfritt, fyllda av tillfredsställelse efter ännu en felfri rad.
Jag satt alltid brevid Carin, hon till höger om mig. När dubbellektionen var slut cyklade vi hem över kraftverksbron med kurrande magar.
Vad var det med de där lektionerna som jag tyckte så mycket om (de flesta vantrivdes ju)? Något i mig njöt av att få sjunka in i en till synes obetydlig syssla som krävde systematik och koncentration (bråkräkning hörde också till mina favoriter). Livet var lätthanterligt i tiofingersvärlden.
Nu gör man sig ingen förmögenhet på att snabbt hantera tangentbord med tio fingrar, även om det gör åtminstone mitt jobb bra mycket smidigare. Men viktigare än nyttokalkyler är att bejaka det man finner glädje i, även om det är fjuttigt, obetydligt och i andras ögon kanske outhärdligt trist.