Denna gång slog justitiekanslern fast att psalmen visst passar in och många av oss drog väl en suck av lättnad över att åtminstone vissa saker tillåts förbli som de har varit.
Men var det faktiskt en seger ur kyrkans perspektiv? Som orsak till att psalmen fortfarande kan sjungas på skolavslutningen angavs att sjungande av Den blomstertid inte kan anses vara religionsutövning utan endast är ett uttryck för vårt gemensamma kulturarv. Det rör sig alltså inte om förkastlig tro och religion utan enbart om ofarlig kultur och tradition.
Nu pratar vi alltså om en psalm, vilket är en musikform som tydligt kopplas till kyrkan. Psalmen är uttryckligen skriven som en del i kyrkans religionsutövning. I Den blomstertid nämns Gud tämligen frekvent och specifikt då Gud som Skaparen. Han anges vara den som står bakom allt det vackra som hör sommaren till.
På något sätt är det nästan lite sorgligt om vår tids andlighet blivit så urvattnad och ytlig att en sång av den här digniteten inte betecknas som religionsutövning. Jag är glad att den fortfarande får sjungas, men på ett känslomässigt plan skulle det nästan ha känts bättre om psalmen uppfattats som åtminstone lite småfarlig med sitt subversiva andliga budskap.
Är det ett mått på ljumhet i vår kyrka att inte ens sånger som såhär direkt kopplas till henne anses andliga? Har vår folkkyrka som helhet också övergått från att vara en form av religionsutövning till att enbart handla om kultur och tradition? Den tanken skrämmer.
Eller tänk om justitiekanslern hade fel? Tänk om psalmen trots allt har en andlig dimension även om vår tids människor gärna intalar sig att den inte har det? Ibland varnar man för att nyandliga rörelser omärkt kan påverka vårt undermedvetna. Kan det vara på samma sätt för kristendomens del?
Påverkas vår inre människa av att sjunga psalmer och delta i gudstjänster, även om vi inte märker det själva? Påverkas vi även om vi både privat och offentligt intalar varandra att psalmen och gudstjänsten inte egentligen har något andligt innehåll? Öppnar Den blomstertid och andra delar av vårt kristna kulturarv upp dörren för Gud och det Han vill åstadkomma? I så fall var vårens beslut kanske en liten seger i alla fall.
”... skall oss var dag påminna Guds godhets rikedom. Låt oss den nåd besinna som räcker året om.”