Så jag skriver ett brev: Kära vänner. Det finns många sorters kristna.
Jag känner kristna som försöker läsa Bibeln bokstavligt och jag känner dem som läser in metaforer. Jag känner kristna som tror att homosexualitet är fel och jag känner kristna som lever i partnerskap eller äktenskap med någon av samma kön.
Jag känner kristna vegetarianer, jag känner kristna som äter kött. Jag känner kristna som talar i tungor och helar sjuka, jag känner kristna som varken tror på helande eller tungotal.
Jag känner kristna som ber inför kläduppköp, jag känner kristna som shoppar tvångsmässigt.
Jag känner glada, lugna kristna, jag känner kristna med svår ångest. Jag känner givmilda kristna, jag känner snåla kristna också. Jag känner långsinta kristna och jag känner kristna som förlåter och förlåter.
Jag känner kristna som går i kyrkan. Jag känner kristna som helst låter bli. Jag känner kristna som biktar sig, kristna som lovsjunger, kristna som spelar marscher, kristna i uniform, kristna i regnbågens färger.
Jag känner så många sorters kristna att jag inte vågar säga så mycket om dem, annat än det här: Alla har de någon gång överväldigats av något större än dem själva och vikt in på en väg som vi till exempel kan kalla ”att följa Jesus”. Här stapplar vi alla. Vi vinglar, men vi går.