Gräsmattan växer så det knakar och orsakar mig onödig stress eftersom det alltid finns en överhängande risk att mattan inte längre kan benämnas ”gräsmatta” utan istället borde kallas ”sommaräng”. Att gå och dra gräsklipparen under en varm sol tills man arbetat upp en trevlig tomatröd färg i ansiktet hör inte heller till mina favoitsysslor.
När det inte är gräsmattan som drar min uppmärksamhet till sig finns det andra områden som kan göra det istället. Häcken sträcker gladeligen ut sina nya grenar i alla väderstreck och blomrabattena bestämde jag redan förra sommaren att de får sköta sig själva.
Men vissa kvällar, när gräset är klippt och blommorna vattnade, när kvällssolen värmer och trafiken håller på att tystna. När sommarens alla dofter kommer emot mig medan jag strosar genom trädgården och förtjust märker att de svarta vinbären är på väg, och att nya blommor snart ska slå ut. När det känns som om jag har all tid i världen och bara kan stå och insupa sommarens intryck medan vinden blåser liv i lövverken runtomkring mig.
Och ifall jag har tur och lyssnar riktigt, riktigt noga, kan det hända att någon enstaka syrsa sjunger svagt på sin kvällsserenad i gräset.
Då.
Då är det värt det.
