Reformationen var inte i första hand en ”lutheranism”. Den var en väckelsevåg av uppvaknande som i grund och botten handlade om en ny människosyn, där individens frihet och ansvar som ett tänkande, läsande och handlande subjekt befästes. Det är lutherskt att tänka själv. Lutherskt att läsa själv. Lutherskt att verka för att det finns redskap och kunskap för alla att göra bäggedera.
I sig bar denna frigörelse fröet till den individualism som femhundra år senare fått kollektiven att spricka i småbitar. Den var början till den enhetliga kyrkans undergång.
Det finns alltid ett samband mellan hur man har ordnat saker och ting för sig och det man tror på som sant och riktigt, mellan struktur och ideologi. Det gäller på det individuella planet lika väl som på makroplanet i organiserade kollektiv. Hur öppen man än vill vara är det något av en överlevnadsfunktion att tro på de ramar man har byggt för sin tro. Annars rasar världen.
Eller gör den? I denna naturliga mänskliga fallenhet vilar det en risk att byta ut tron mot tron på ramarna - att omedvetet formas och styras av dessa, i beslutsfattande och för kyrkans del, i teologiska principer.
Ett av de bästa sätten, ja kanske det enda sättet, är att i något skede spegla sig själv mot en annan. Då kan såväl individer som kyrkor upptäcka att det faktiskt också fungerar i helt andra former och att det man tror på kan ta sig en helt annan kropp, trots att utgångspunkterna och grunderna är desamma.
Därför är konsultationerna som den evangelisk-lutherska kyrkan regelbundet för med andra kyrkor viktiga instrument, inte bara för de mellankyrkliga relationerna utan för den egna självförståelsens skull. I de mötena kan man utvärdera det man själv har. Vad borde förändras? Vad gäller det att hålla fast vid? Finns det ”livsviktigheter” som andra klarat sig lika gott utan?
De evangeliska kyrkorna i Tyskland har till exempel inte bitit sig fast vid att församlingens placering och de potentiella medlemmarnas adress hör ihop. I Berlin tar teologerna utan att blinka till det hos oss så laddade ordet ”personförsamling” när de presenterar domkyrkoförsamlingen. Den fungerar tydligen riktigt bra. Å andra sidan visar de förlorade generationerna från Östberlin att något av det viktigaste handlar om att trovärdigt få presentera också den kristna tron i daghem och skola. I Finland står kyrkorna mitt i kampen om rätten att få höras och synas i det offentliga rummet. Hälsningen från Berlin visar varför den är värd att föras.
