Försommarens kalla och regniga väder fick nämligen känslorna att svalla hett. I vårt västra grannland var besvikelsen så stor att Aftonbladet rapporterade under temat ”väderhat” om reaktioner som de svenska meteorologerna fått ta emot från besvikna TV-tittare som förgäves väntat på försommarens värmebölja.
Till exempel fick SVT-meteorologen Åsa Rasmussen en lång kria i sin inbox om det usla vädret. ”Det skulle ju bli varmt, lögnare!” löd mejlet.
Någon måste ju vara ansvarig för det hela, så det fick bli hon. Sanningen att vädret är okontrollerbart och allsmäktigt var för smärtsam och stor. En tidstypisk reaktion i all sin sorglustighet.
I dag finns det långtidsprognoser tillgängliga för var och en, uppgjorda på ett sätt som inte fanns på det här sättet för några decennier sedan. Vädret på makronivå, kalkylerat med många parametrar, är noggrant - just på makronivå.
Men de lokala kasten ryms inte alltid med. Så den katastrof det innebär när regnet förskjuts tio kilometer västerut, just över det egna trädgårdspartyt, fanns kanske inte i beräkningarna när borden dukades. Samtidigt är det just det, som den enskilde surfaren ville veta. Och hans besvikelse är subjektiv och stor. ”Det skulle ju bli varmt, lögnare!”…
För hundra år sedan skulle årets kyliga midsommarväder med frostknäppar i norr haft potential att förorsaka hungersnöd i Finland. I en tid när varor rör sig obehindrat över gränser och växtzoner är den sortens nöd historia. Med de möjligheter vi har att bland annat snabbt ersätta skördar som slår fel har gjort att människan i de rika världsdelarna har glömt, att allt inte kan förutbestämmas, styras eller manipuleras.
Som till exempel väder.
Allt var verkligen inte bättre förr.
Folk svalt och dog för att utsädet var svagt och infrastrukturen outvecklad och dess räckvidd minimal och lokal. Om det gick dåligt för alla på en och samma gång, så gick det alltså riktigt, riktigt dåligt.
Men tålamodet och förståelsen av det som varken kan eller bör manipuleras var trots allt kanske större än vårt. Följderna för dem som drabbades var lättare att identifiera sig med. Att vi har mist den förmågan så till den grad att regnet på den lokala badstranden får någon att trycka på send-knappen till en yrkesmänniska på ett riksmedium medför också en risk för att vi inte heller orkar förstå eller ens engageras när andra drabbas av sådant som inte går att kontrollera eller fixa.
I viss mån har vi tyvärr glömt förmågan att blanda bark i brödet när grannens åker frusit. Vi har också glömt varför det ens skulle vara vårt ansvar.
Var det inte hans eller bonden Paavos fel att rågen frös, så var det i alla fall någon annans.
Om inte annat, så åtminstone meteorologens.
