Scen 2: Vasa. ”När pingstdagen kom var de alla församlade”. Missionsfest med tvåspråkig festgudstjänst i ishallen. Det är finskt och svenskt – men inte bara det. Gästerna kommunicerar på swahili, arabiska, kinesiska. Längst framme står teckenspråkstolkarna.
Kaplanen i svenska lokalförsamlingen, Gunnar Särs uppmanar till bön.
”Låt oss be Fader Vår tillsammans, var och en på sitt språk”. Det är en uppmuntran som går ut på svenska, finska, engelska. Den ges grundligt och innerligt, vi tror honom, han vill faktiskt att vi ska göra det just så. Sen ber vi.
Fader vår som är i himmelen. Pyhitetty olkoon sinun nimesi. Thy will be done,on earth as it is in heaven …
Det blir ett enormt brus i jättehallen. Först råder ett par sekunder av förvirring innan jag hittar min röst i surret av språk. Jag griper tag i svenskan, finner de andra rösterna samtidigt som jag tydligt kan höra finskan, engelskan och andra språk. Jag är jag. Vi är vi och vi pulserar tillsammans, var och en på sitt språk.
Då blir det med ens tvärstopp och grumligt i halsen. ”Alla var de där”. Alla var sig själva . Gode Gud, låt det få vara just så enkelt.
