Det är fascinerande och samtidigt tragiskt att konstatera vilka olika världar vi lever i trots att vi tjänar samma Herre. De kristna i Kina saknar de yttre förutsättningar som vi har överflöd av i västerlandet. De saknar frihet att samlas, predika evangeliet och de saknar ekonomiska resurser. De lever under ständig förföljelse och hot om att bli fängslade och torterade.
Trots, eller mera troligt på grund av, vårt välstånd saknar vi i väst den levande relation med Gud som de kristna i Kina har. Vi tror på våra myndigheter och på vårt välfärdssamhälle. Kyrkan i Europa förlorar sina medlemmar medan kyrkan i Kina växer.
De kristna i Kina vill inte att vi ska be att kommunistregimen ska falla och att de ska få leva i frihet. De ber inte emot sin regering. De ber inte om att förföljelsen ska upphöra. De ber inte om en lättare börda att bära utan om en starkare rygg som orkar.
Med den inställningen kan de vara rätt utrustade att föra evangeliet till muslimerna, hinduerna och buddisterna på vägen till Jerusalem.
Och vi då? Har vi en annan kallelse? Ska vi börja be om förföljelse för att bli mera beroende av Gud? Vågar vi ens be att Guds vilja ska ske?
