Många frågar sig givetvis varför just församlingarna, vilken trosriktning de än må tillhöra. Så även jag. Här några ansatser till en analys.
En orsak till att församlingarna så ofta står i blickpunkten är utan tvivel att omvärlden mer än gärna frossar i eventuellt förekommande problem. Kanske för att man så gärna punkterar illusionen om att just kyrkan och dess företrädare skulle vara moraliskt oförvitligare än folk i gemen. Så är det givetvis inte. Också troende syndar, precis som människor inom andra organisationer. Dessutom är man ovanligt illa rustad att hantera problem när de uppkommer.
En trivial orsak är säkert att medlemmarna i de kyrkliga förtroendemannaorganen ofta är äldre personer som är både ovana och ovilliga att hantera konflikter. Det är självfallet skamlös chauvinism att tala om tanter i sammanhanget, men det kan inte hjälpas att just det ordet rinner en i hågen. Något som ytterligare förstärks av den hierarkiska och auktoritära förvaltningskultur som präglar de flesta kyrkor. Att ifrågasätta hör liksom inte till kutymen.
Än värre blir det då flatheten, maskerad till snällhet, kombineras med en kristet förlåtande attityd – som ofta effektivt hindrar varje genuin konfliktlösning. Så ädel på ytan, men under ytan falsk och förljugen.
Och slutligen den starka tendensen att gå i försvarsposition och gadda ihop sig mot den ogina och ondskefulla omvärlden. Och då är vi ju tillbaka i punkt ett ovan, att omvärlden, och inte minst medierna, faktiskt väldigt gärna vill församlingarna allt annat än väl.
Det var resonemang av det här slaget som fick mig att för ca tio år sedan inse att jag inte alls hör hemma i ett församlingsråd. Vad som i mitt fall blev droppen är ovidkommande, men det handlade om missförhållanden som var till den grad allvarliga att de hade borde ha tagits på största allvar, och behandlas både öppet och bestämt uttryckligen i församlingsrådet.
Men så icke. De flesta ledamöterna i församlingsrådet lade beslutsamt locket på, med salvelsefullt tal om att förstå och förlåta, vilket lade sig som en kvävande och kladdig matta över alltihopa. Jag får fortfarande kväljningar när jag tänker på det.
Då beslöt jag att inte längre ställa upp som kandidat för församlingsrådet. Kyrkofullmäktige fick räcka för min del (även om man blev förvisad till rollen som gummistämpel). Där kan man ändå andas. Och jag har inte haft anledning att ångra mig, mot bakgrunden av de återkommande och sorgliga reportagen från församlingar runtom i stiftet. Fegheten firar fortfarande triumfer.